Det här med svärföräldrar... Jag undrar om det är inbyggt i en att man ska ha svårt för svärmödrar eller om det bara är jag.
Jag tycker jättemycket om min mans familj, men det känns ibland som om jag har gift mig med hela hans familj. Det är mycket lägga sig i,i hans familj. Vi har fått enormt mycket hjälp av familjen ekonomiskt, men pga det så känns det som ett måste hela tiden. Jag menar vi kanske inte alltid vill släppa vad vi har i våra händer och springa över till deras hus för att umgås, vi har ju faktiskt ett eget liv och har andra saker planerade. Vi har planerat att hjälpa till i ett soppkök på thanksgiving och vi berättade detta för familjen och Ns mamma mer eller mindre flippade ur och sa efter allt vi gjort för er...
Jag blev lite irriterad och frågade om det bara är mutor vi fått, vilket jag kanske inte skulle ha sagt. Vi ska ju va där på jul, är inte det nog? Det tycker jag iallafall. Sen funderar jag på om det är något speciellt med mödrar och deras söner. Jag har ju inga barn själv så jag vet inte hur detta är. Men min man är den yngsta i sin syskorskara och därmed den som aldrig kommer att bli vuxen!? Jag tycker att det börjar bli lite tjatigt, eftersom han alltid och är fortfarande behandlad på det viset så beter han sig på det viset runt sin familj. Inte när han är med mig för jag tycker att han minnsan är vuxen och ska bete sig som en.
Det låter väl som om jag beklagar mig över min "nya familj". Jag menar inte att klaga, mer få ur mig lite tankar. Som sagt så tror jag att dom tycker lika mycket om mig som jag tycker om dom och det känns jättebra. Men jag är inte van detta daltandet som vuxen och det här med att man måste infinna sig hos svärföräldrarna på thanksgiving när vi vill göra något annat. Jag har väl kanske mindre förståelse för den traditionen eftersom vi inte firar den vanligtvis. Men jag tycker att eftersom julen kommer så snart efter så blir det för mycket.
Vi fick nyligen en summa pengar av Ns föräldrar som vi får göra vad vi vill med och vi ska köpa en bil tänkte vi. Men dom vill ju gärna va med och bestämma vad vi ska göra med pengarna. Vilket dom inte gör med dom andra syskonen. Vet inte varför men N tycker att det är helt naturligt och låter dom göra det. Jag skiter i vad dom gör får våra pengar numera, dom får köpa vad dom vill.
Nu ska vi göra oss i ordning för vi ska till Ns föräldrar på söndags middag med spel. ha en bra Söndag.
Ps, jag är ärlig när jag säger att jag tycker om dom.
6 comments:
Jag tror att det kan vara väldigt vanligt att svärdöttrar retar sig på svärmödrar. Jag behövde aldrig vara med om det när jag och Michael levde tillsammans eftersom han knappt hade kontakt med sina föräldrar men jag vet att min mamma många gånger retade sig på min farmor som hon tyckte "daltade" min min pappa. Mammor och söner är nog ett "kapitel för sig". Bra i alla fall att du på det stora hela gillar din nya familj.
Ja jag har haft tur med att få en bra extra familj som tar hand om mig här. Kunde inte ha fått bättre. Men det finns ju en anledning till varför man klipper av navelsträngen när man föds.:)
Jo, det är nog så att söner och mödrar har en väldigt speciell relation.
Jag tycker rätt bra om min svärmor. Träffar henne på fdlsedagar, thanksgiving och jul. Och ibland lite däremellan. Hon har aldrig lagt sig i, och det är jag glad över.
Jag är också glad att du överlag tycker om din nya svärfamilj. Det blir ju så mkt lättare då...
Jag skulle tycka att det var otroligt frustrerande ifall min mans familj lade sig i en massa saker i vårt liv. Hm, sådant gillar jag inte alls. Kanske är jag extra känslig mot det också, jag vet inte.
Det svåra är ju att man inte vill förstöra relationerna till "svärfamiljen" heller. Och all kritik ka ju vara väldigt känslig. Men jag hoppas att du kanske kan prata med din man och förklara hur du känner. Kanske kan ni tillsammans få hans föräldrar att förstå er situation?
Det låter ändå bra att du på det stora hela gillar dem! Då är det nog möjligt att jobba på relationen så att den utvecklas till att bli bättre.
Och ja, det där med söner och mödrar tror jag också ofta är lite speciellt. Likaså att vara yngst i familjen. Ofta är den yngste alltid "lillen".
Jag tycker att det är jätteroligt att träffa dom men det blir bara för mycket ibland. Det hade som sagt räckt med storhelger och födelsedagar. Men man får inte alltid som man vill.
Jag är nog också lite känslig för det där att folk lägger sig i. Ja visst blir det mycket lättare att komma överens. Man ska va glad att man har en familj.
Jag tror att det alltid (ofta i alla fall) är svårt att komma in i en annan familj och jag tror (även om man verkligen tycker om och uppskattar sina svärföräldrar) så kommer de ju alltid vara mannens föräldrar och inte mina liksom. på samma sätt som mannen (även om han gillar sina svärföräldrar) kan tycka de har knäppa idéer.
Det tog nog flera år innan jag tyckte jag kände min svärmor och liksom tyckte det var smidigt och hur naturligt som helst att umgås ensam med henne.
Jag tror också att sådana här situationer (att de lägger sig i) kanske mer och lättare kan uppstå om man bor väldigt nära varann och liksom kan springa förbi och in till varann sådär bara.
Jag och M har aldrig bott nära vare sig mina eller hans föräldrar. Det har alltid krävts en "resa" för att få till träffar och då blir det kanske annorlunda. Det kanske blir mer definitivt och verkligen som navelsträngen klipps om man har barn som flyttat från orten där man växte upp och man snabbare skapar en vuxen relation till sina föräldrar....???
Nackdelen bo längre ifrån svärföräldrar är så klart man inte har tillgång till det nätverk och trygghet som det kan innebär, speciellt om man har barn måste det vara suveränt kunna ha den avlastningsmöjlgiheten.
Post a Comment