Jag och N har börjat prata om när vi ska skaffa barn, eller mest så är det nog jag om jag tänker efter. Jag är hur sugen som helst, jag ser bebisar överallt. N säger att han vill vänta tills det känns rätt. Men när är det rätt då? När han är färdig med skolan? Han har precis börjat skolan igen, så det kommer ju att ta minst 5 år, det är ju jättelänge. Eller är det när vi har fått bra jobb båda två, efter att han är färdig med skolan och har fått jobb? Det kanske tar ännu längre, ååhh! Men jag vill ha barn nu. Men så tänker jag även på att det kostar ju faktiskt ganska mycket med barn så det är ju inte bara. Det är ju klart att man inte bara ska skaffa barn när den ena i förhållandet vill och den andra inte är redo. Det håller jag helt med på men vad jag undrar är, känner män som kvinnor att ders "klocka" också tickar och att dom är sugna på att skaffa barn. Går dom också runt och ser bebisar överallt och drömmer om dom som en del (läs jag) gör.Man läser eller hör inte så mycket om mäns tankar kring detta.jag vet att N inte gör det iallafall,haha. Det är ju inte det att N inte vill ha barn utan att han mest inte är redo att ta det steget än, så jag respekterar ju givetvis det. Det jag tänker på är att jag inte vill vänta för länge för jag vill för det första inte vara för gammal och sen vill jag att mina barn ska komma ihåg mina föräldrar. För jag kommer knappt ihåg mina farsföräldrar, vilket jag tycker är väldigt tråkigt. Jag är ju visseligen inte speciellt gammal (25) så vi har ju all tid i världen, men man är ju i "den" åldern som man börjar tänka på barn. Ingen av Ns kompisar har barn än och dom flesta är fortfarande ganska omogna enligt mig.Vet inte om det har med saken att göra.
Man kanske ska börja med att skaffa en hundvalp tillsammans. Det är ju en bebis det med så vi kan öva med valpen innan man skaffar en människo valp. Fast det blir nog till att flytta i så fall för våran hyresvärd vill inte att vi ska ha hund här.
Ja,ja vi får se hur det blir med den saken. Nu ska jag kolla på barnafödslar på teven, N avskyr det programmet,tur att han inte är hemma.
2 comments:
Ja du Julia,
det är den eviga frågan det där. När ska det passa med barn?? Jag tror dessvärre att svaret är "det kommer aldrig någonsin att passa". Är det inte det ena så är det något annat som "är i vägen". Man vill ha jobb. Sedan får man job, men då vill man jobba ett tag först. Sedan har man gjort det och då är man plötsligt superinvolverad i projekt som gör att det inte passar just då. Eller så bor man trångt och vill flytta till ngt större. Eller så vill man resa och göra allt det där man drömmer om... etc etc etc.
Bland mina vänner fick de flesta sitt första barn när de var runt 29-30, men vissa var över 35. Flera av dem säger att de helt enkelt bestämde sig att "näe, nu kanske vi ska ta och sluta skydda oss". Även om en massa "problem" eller faktorer fanns som gjorde att det inte var den "ultimata tiden" att bilda familj. Men de sa att om de väntat på den hade de fortfarande inte haft barn.
Jag tror dock det är bra att vänta åtminstone ett litet tag till ifall ni är i sådan ofas. Kanske hinner N ikapp dig??? Men om du fortsätter känna en enorm barnlängtan får ni ju diskutera det igen och igen...
Jag har faktiskt väänner där det är Mannen som ville ha barn före kvinnan. Så det finns sådana män! Men jag tror det är vanligare åt andra hållet.
Hoppas nu att du kan "trösta" dig med andra barn så länge? Känner du några i din närhet som har barn? Ibland kan lite barnvaktande göra underverk som preventivmedel, jag lovar...! ;-)
Jag tycker Saltistjejen säger en massa bra saker, jag håller med allt i det hon säger!
Jag tror att det är precis sådär, det kommer aldrig "det bästa och perfekta tillfället". Så det är det ingen idé leta efter...
En annan sak jag tänkt på är att vissa verkar "veta" de vill ha barn, de känner det rent fysiskt och psykiskt i kroppen att de längtar medan andra inte känner på det sättet.
Själv tycker jag inte att jag brinner för barn men å andra sidan så känns det inte heller bra att tänka sig ett liv utan barn. Så man kan säga att jag är rädd ångra mig den dagen det är för sent och då bittert ångra vi alltid sköt upp det, aldrig vågade eller tog chansen. För ett liv utan barn känns tomt och konstigt att tänka sig.
Du har ju helt rätt man i förhållandet måste vara i fas och vilja lika mycket och framför allt samtidigt. Håller med dig. På samma gång tror jag dock mannen i förhållandet har ett större ansvar (eller hur jag nu ska uttrycka mig) att bli redo snabbare. Det är lätt för en man säga, jag vill vänta tills jag är 45 men för kvinnor är ju den fertila åldern lite annorlunda än för män.
Men som sagt, båda måste ju vara redo och känna att det är dags nu.
Å andra sidan så kan jag ibland undra om man nånsin kommer våga, känna sig redo och om inte alltid tanken att bli föräldrar och allt ansvar kommer skrämma och det kommer kännas läskigt så att man liksom får "tvinga" sig till det (i brist på bättre ord)...
Min man skulle nog gärna ha kunnat skaffa barn för rätt länge sen, inte så att han pressat mig men han har helt klart varit redo mycket längre än vad jag varit och hade han fått bestämma hade vi försökt tidigare. Nu kan jag känna det börjar vara dags, jag börjar känna mig redo och tillräckligt modig att våga försöka på allvar. Dessutom så tickar ju klockan och jag blir inte yngre.... Och det här perfekta tillfället i livet kommer nog aldrig, kommer alltid vara nåt "i vägen".
Har dessutom flera kompisar som kämpar med barnlöshet och inser att barn är inget man bara skaffar utan det kan vara svårt, ta lång tid och vara en riktig kamp.
Post a Comment