Det här med när man ska skaffa barn

Jag och N har börjat prata om när vi ska skaffa barn, eller mest så är det nog jag om jag tänker efter. Jag är hur sugen som helst, jag ser bebisar överallt. N säger att han vill vänta tills det känns rätt. Men när är det rätt då? När han är färdig med skolan? Han har precis börjat skolan igen, så det kommer ju att ta minst 5 år, det är ju jättelänge. Eller är det när vi har fått bra jobb båda två, efter att han är färdig med skolan och har fått jobb? Det kanske tar ännu längre, ååhh! Men jag vill ha barn nu. Men så tänker jag även på att det kostar ju faktiskt ganska mycket med barn så det är ju inte bara. Det är ju klart att man inte bara ska skaffa barn när den ena i förhållandet vill och den andra inte är redo. Det håller jag helt med på men vad jag undrar är, känner män som kvinnor att ders "klocka" också tickar och att dom är sugna på att skaffa barn. Går dom också runt och ser bebisar överallt och drömmer om dom som en del (läs jag) gör.Man läser eller hör inte så mycket om mäns tankar kring detta.jag vet att N inte gör det iallafall,haha. Det är ju inte det att N inte vill ha barn utan att han mest inte är redo att ta det steget än, så jag respekterar ju givetvis det. Det jag tänker på är att jag inte vill vänta för länge för jag vill för det första inte vara för gammal och sen vill jag att mina barn ska komma ihåg mina föräldrar. För jag kommer knappt ihåg mina farsföräldrar, vilket jag tycker är väldigt tråkigt. Jag är ju visseligen inte speciellt gammal (25) så vi har ju all tid i världen, men man är ju i "den" åldern som man börjar tänka på barn. Ingen av Ns kompisar har barn än och dom flesta är fortfarande ganska omogna enligt mig.Vet inte om det har med saken att göra.
Man kanske ska börja med att skaffa en hundvalp tillsammans. Det är ju en bebis det med så vi kan öva med valpen innan man skaffar en människo valp. Fast det blir nog till att flytta i så fall för våran hyresvärd vill inte att vi ska ha hund här.
Ja,ja vi får se hur det blir med den saken. Nu ska jag kolla på barnafödslar på teven, N avskyr det programmet,tur att han inte är hemma.

Söndag kväll

Jag sitter här i soffan och myser med en kopp te och lyssnar på regnet utanför. Jag har haft en ganska känslosam dag. Jag vet inte det bara kommer över mig ibland, en blandad känsla av hemlängtan,ensamhet och det gråa vädret.Jag brukar inte bli så påverkad av vädret men idag kände jag mig lite nere och tycker lite synd om mig själv. Hemlängtan går upp och ner men jag pratade med min pappa igår och han berättade att av någon anledning så var kontakten till hans frys i boden utdragen och i den frysen var det 60 kilo älgkött från årets skörd. Men han upptäckte inte detta förrän det var för sent, tyvärr så han fick slänga allt. Jag kunde höra att han var ganska ledsen, det var ju liksom mat åt honom för ett helt år. Det kanske låter som en ganska töntig sak att bli ledsen för men sån är jag, inte alltid kanske men ibland så... Det skulle nog inte ha hjälpt om jag var där och tyckte synd om honom men jag kännde att jag skulle vilja ha varit det.Ibland får jag nästan lite dåligt samvete för min mamma och pappa att jag är så långt borta, men båda säger ju givetvis att det ska jag ju absolut inte ha.
Sen längtar jag efter mina vänner i Sverige och bara för att jag konsentrerar mig på att längta efter dom så lägger jag inte så mycket energi på att vara social här. Ja, jag vet att det är urdumt men jag är inte alltid sån. Min brorsdotter ringde till mig idag och jag blir lite extra känslosam efter att någon ringer för då saknar jag dom ännu mera. Hon är fyra år och har tydligen fått ett trumset och hon ville ju trumma lite för mig och la luren på en av trummorna och slog på som bara den. Hon är lika musikalisk som en döv fiskmås. Men det är väl klart att man som faster måste tycka att det är bra. Men sen fick jag reda på att hon hade visst slagit sin lillebror med en av trumpinnarna, mindre snällt kanske.
Men sen när jag hade tyckt synd om mig nog för idag ville jag göra något kul så jag kollade på gammla Bill Cosbys show där han pratar med barn,jag kommer inte ihåg vad den heter men det är ju hur kul som helst. Så min dysterhet gick ganska fort över.
Jag har gjort skånsk kallops till middag idag,det har jag nog inte gjort på flera år tror jag,men gott var det. I allafall så hade vi mina svärföräldrar över på middag och dom åt och åt jag trodde att vi skulle få ringa på färdtjänst för att få hem dom, och jag som trodde att vi skulle ha lite rester för i morgon. Men jag uppskattar att dom gillar min mat,jag blir alltid lite nervös när Ns mamma kommer hit på middag. Men annars var min helg bra med mycket inomhus sysslor eftersom det har regnat ganska ordentligt. Hoppas ni har hafe en bra helg också.

Cornicopia

Det var ett tag sedan jag bloggade. Jag går ju på community college och läser engelska (EOSL) och jag har börjat hjälpa till på en skola i en liten stad norr om Corvallis som heter Jefferson. Det är en ganska fattig stad och många av barnen kommer från "trasiga" familjer. Jag har aldrig jobbat med "sådana" barn och det känns väldigt bra att kunna hjälpa till där det verkligen behövs. Jag har hjälpt till i skolor där alla barn har ett varmt och tryggt hem att komma till efter skolan,där mamma och pappa finns för barnen. Barnens första uppgift på tisdags morgon var att måla och skriva några rader om vad dom gjort under helgen. En av barnen målade ett stort rum med en liten person i ena hörnet, det var hennes pappa. Han åkte in i fängelse för våld mot hennes mamma. Ett annat barn skrev om hur arg han var på sin pappa för han är alltid så dum då han är hemma. Man vill ju stoppa ner dom här fina barnen och ta med dom hem och ge dom ett hem dom förtjänar. Dom här barnen har väldigt svårt att sitta stilla så det krävs mycket tålamod. Men när man vet hur dom har det där hemma så är det lättare att hålla tålamodet uppe. Jag menar om jag skulle ha jobbat i någon rikemans skola där alla barn har allt dom behöver och mer därtill så skulle tålamodet nog ta slut betydligt mycket fortare.
Det är ju ett ganska viktigt jobb läraren i denna klass har för hon kanske är den enda vuxna människan som pratar med barnen denna dag. Så jag mer än gärna hjälper till där. Det är bara en dag i veckan, jag önskar att jag kunde ställa upp mer. Men rektorn på skolan tycker inte att dom behöver mer hjälp än så, tyvärr.
Men förhoppningsvis så lyckas jag hitta något betalande jobb snart så jag kan få ett "normalt" liv. Men nu innan jul gör det mig inte så mycket att gå hemma. Jag som många andra gillar att pyssla och greja inför jul. Jag har börjat köpa julklappar redan nu, jag är annars typen som är ute i sista minuten. Jag börjar bra tycker jag men det är alltid någon jag glömt att köpa till. Men i år så är jag ute i god tid enligt mig själv,det finns säkert någon duktig typ som redan är klar med alla sina. Min svärmor är sån som kan köpa julklappar redan i september, gissa om det är mycket julklappar under våran julgran. Jag ska göra ett alldeles eget pepparkakshus för första gången i år. Det är konstigt för i år känns det som om jag MÅSTE ha alla dom där svenska sakerna som jag aldrig brytt mig om förut. Jag känner mig mer svensk nu än när jag bodde i Sverige. Är det bara jag eller är det fler?

Nya grannar

Vi var ute och fixde i trädgården i söndags och en av våra grannar kom över och sa att det bor en svensk tjej tre kvarter här ifrån. Wow tänkte jag, så nära och det får jag veta först nu. Jag gick dit idag för att säga hej och presentera mig. Jag är ju lite blyg av mig och tror att svenskar här är som dom är i Sverige och tänkte att hon kanske inte ens vill att jag kommer förbi. Men hon blev så glad så. Hon är lite äldre än mig och har tre barn och bott här i 20 år jättetrevlig tjej. Jag gick in och vi började prata och jag sneglade på klockan och insåg att vi har suttit där och pratat i över två timmar, och jag som va så nervös innan jag gick dit. Det är skönt och veta att man som utlandssvensk ändras och blir oftast till det bättre när man har varit ifrån Sverige ett tag. Men det är lite lustigt för även om vi är olika som personer så har man ändå så mycket gemensamt. Nu menar jag inte att vi var så olika att vi inte gillar varandra. Hon var ju inte beredd på att jag skulle komma just då och är man inte förberedd på att en svensk ska komma förbi så är man ju fortfarande i det engelska tänket och man tappar svenska ord och så. Sedan så efter att vi pratat ett tag så ringer hennes telefon och hon pratar engelska igen och då med en bred svensk brytning. Jag känner helt igen mig på det, hjärnan hinner inte riktigt med att ändra tänket.
Men det var kul iallafall att få prata med en svenska som bor så nära och kanske har man fått en ny vän eller en kontakt. Men jag tror att det var första gången som jag i vuxen ålder knackade på nåns dörr och mer eller mindre frågade om vi skulle leka. Jag har och är fortfarande en ganska blyg tjej så jag är ganska stolt över mig själv. Hon hade det ju lite lättare att lära känna folk eftersom hon har barn då hon hänger i lekparker och på skolmöten med mera. Men det var så roligt att komma in där för det var som att gå in i vilket svenskt hem som helst. Det var mycket svenska saker, och även hon sa att hon aldrig varit så svensk som hon är här.
Det är alltid kul att träffa nya människor. Har även lärt mig att det är inte så farligt...Man har inget att förlora, men man är ju trots allt svensk och stelheten har väl inte helt gått ur än kanske. :)

Familj mm

Det här med svärföräldrar... Jag undrar om det är inbyggt i en att man ska ha svårt för svärmödrar eller om det bara är jag.
Jag tycker jättemycket om min mans familj, men det känns ibland som om jag har gift mig med hela hans familj. Det är mycket lägga sig i,i hans familj. Vi har fått enormt mycket hjälp av familjen ekonomiskt, men pga det så känns det som ett måste hela tiden. Jag menar vi kanske inte alltid vill släppa vad vi har i våra händer och springa över till deras hus för att umgås, vi har ju faktiskt ett eget liv och har andra saker planerade. Vi har planerat att hjälpa till i ett soppkök på thanksgiving och vi berättade detta för familjen och Ns mamma mer eller mindre flippade ur och sa efter allt vi gjort för er...
Jag blev lite irriterad och frågade om det bara är mutor vi fått, vilket jag kanske inte skulle ha sagt. Vi ska ju va där på jul, är inte det nog? Det tycker jag iallafall. Sen funderar jag på om det är något speciellt med mödrar och deras söner. Jag har ju inga barn själv så jag vet inte hur detta är. Men min man är den yngsta i sin syskorskara och därmed den som aldrig kommer att bli vuxen!? Jag tycker att det börjar bli lite tjatigt, eftersom han alltid och är fortfarande behandlad på det viset så beter han sig på det viset runt sin familj. Inte när han är med mig för jag tycker att han minnsan är vuxen och ska bete sig som en.
Det låter väl som om jag beklagar mig över min "nya familj". Jag menar inte att klaga, mer få ur mig lite tankar. Som sagt så tror jag att dom tycker lika mycket om mig som jag tycker om dom och det känns jättebra. Men jag är inte van detta daltandet som vuxen och det här med att man måste infinna sig hos svärföräldrarna på thanksgiving när vi vill göra något annat. Jag har väl kanske mindre förståelse för den traditionen eftersom vi inte firar den vanligtvis. Men jag tycker att eftersom julen kommer så snart efter så blir det för mycket.
Vi fick nyligen en summa pengar av Ns föräldrar som vi får göra vad vi vill med och vi ska köpa en bil tänkte vi. Men dom vill ju gärna va med och bestämma vad vi ska göra med pengarna. Vilket dom inte gör med dom andra syskonen. Vet inte varför men N tycker att det är helt naturligt och låter dom göra det. Jag skiter i vad dom gör får våra pengar numera, dom får köpa vad dom vill.
Nu ska vi göra oss i ordning för vi ska till Ns föräldrar på söndags middag med spel. ha en bra Söndag.
Ps, jag är ärlig när jag säger att jag tycker om dom.