På bättringsväg

Nu är jag med igen, tror jag.
Jag var in på operation i tisdags, eller en skrapning var det väl men jag var nersövd, dom tyckte att det var bäst för både dom och mig. Det var en lång väntan innan jag fick komma in och sedan en ännu längre väntan på att dom släppte hem mig.
Jag skulle va där redan vid 7 på morgonen för i sista stund så fick min doktor förhinder så det blev en annan doktor och hon ville träffa mig innan operationen för att förklara lite vad dom skulle göra med mig.Det var urgulliga sköterskor som tog hand om mig och vi bor ju i en ganska liten stad så det var ju givetvis folk som kände igen Nick för deras barn har gått i skolan tillsammans med N eller liknande. Så operationen va sagt att börja 8:30 så jag tyckte att det va bra för jag va ju tvungen att vara fastande. Men som vanligt så vart ju allt försenat pga att dom fick akutoperera någon innan mig så det drog ut på tiden. Men jag hade ju mitt egna lilla rum med tv så vi tittade på inauguration så tiden gick ju lite snabbare. Min älskade man var ju där hela tiden också så han kunde hålla min hand när dom skulle sätta dropp och sticka mig, jag är ju enormt rädd för sprutor så även om jag är snart 27 år så började jag ju grina, men jag överlevde sprutorna än en gång.
Så när operationen väl var över och jag hade vaknat så hade jag enormt ont så dom gav mig massa smärtstillande och tydligen mer än vad mi kropp klarade av. Jag trodde jag skulle få åka hem en timme efter operationen va klar men icke, när jag försökte gå på toa efteråt så svimmade jag och var vit som ett lakan och svetten lackade, så det var bara att gå och lägga sig igen och vänta ytterligare 2 timmar för ett nytt försök att få gå hem. Det gick nästan, skulle ställa mig upp och få på mig kläderna och då var det nära till en svimning till. Men jag la mig ner i 5 minuter och drack ett glas vatten och kände mig bättre så då fick jag äntligen komma hem. Så det vart en 12 timmars dag på sjukan. Men nu är det över och vi väntar på räkningen. Så vi får se om den är mer smärtsam än vad sprutorna var.
Men jag känner mig bättre idag och det känns lite bättre för var dag som går.
I dag är det Nicks födelsedag (han fyller hela 30 år) så vi ska gå ut och fira litegran och jag ser fram emot att komma ut och tänka på annat och göra annat än att ligga i sängen och fundera över saker och ting.
Vi ska gå och se ett Stevie Wonder coverband som jag har hört mycket gott om och äta lite god mat.
Det har varit en tuff och jobbig vecka vi har gått igenom som vi säkert inte kommer att glömma på ett tag om någonsin så vi är båda redo att ha något kul att se fram emot.

Dåliga nyheter

Ja nu har det ju gått ett tag sedan jag skrivit här igen. Jag har inte mått så himlans bra och har varit tröööött, urk.
I går så var vi äntligen till barnmorskan för första gången för att kolla om allt va bra. Tyvärr så var det ingenting som var bra igår eller idag och just nu känns det som om det aldrig kommer att bli bra. Först så försökte dom att hitta hjärtljud på utsidan av magen men ibland så hörs inte det så då blev det ett vaginalt ultraljud och då såg vi att det var tvillingar där inne. Men tyvärr så fanns det inget hjärtljud ifrån någon av dom.
Det var som att någon drog undan mattan från våra fötter eller liknande. Så jag är alltså fortfarande gravid för dom är ju kvar därinne men inget levande. Det gör ju att det är ännu jobbigare.
Det var (eller är,vet inte vad man säger) enäggstvillingar och BM sa att det är vanligt att man får missfall när dom är i samma ägg. Men det tröstar inte så mycket för tillfället och andra sidan är det inte någonting som tröstar just nu. Ja jag vet att det kommer att bli bättre men jag ser inte riktikt den änden än. BM sa att det ena fostret dog för någon vecka sedan och den andra försökte väl leva vidare ett tag till så den dog för bara någon dag sedan.
Det känns som en enda lång mardröm alltihop, jag vill liksom vakna nu och allt ska va som vanilgt.
Även om graviditeten inte var planerad så vart vi ju jätteglada och vi var ju inställda på det här nu och vi vill ju inget annat. Så förhoppningsvis så kanske vi hinner fixa någon typ av försäkring till nästa gång och att det går bättre. För så fort jag mår bättre så vill vi försöka igen.
Jag bara väntar på att dom ska ringa från sjukan så jag kan boka tid för skrapning eller vad det nu kommer att bli. Så man kan gå vidare liksom, för som det är ju är ju rent utav plågsamt, man vet att dom är där inne och även om man vet att det inget liv finns så finns ändå hoppet där att kanske så såg dom fel det kanske visst är liv där inne. Men det är väl ganska dumt att tänka så men det är ju inte direkt lätt att styra tankarna åt annat håll.
Det var verkligen superjobbigt att ringa mamma och pappa för att vad som skulle bli en god nyhet om den dåliga nyheten. Jag vet inte om dom lyckade urskilja några ord från mig men jag tror dom förstod.
Det är kanske konstigt att jag sitter här och skriver om detta på bloggen men det känns faktiskt skönt att få skriva av sig när man inte orkar prata med massa folk.
Nu ska jag lägga mig i soffan och se på nån dålig film och hoppas att jag orkar somna en stund.